Nu har jag äntligen blivit färdig med min kandidatuppsats och tagit mig för att lägga upp den här. Mitt arbete handlade om huruvida det är filosofiskt möjligt att restaurera ett naturområdes egenvärde efter det att det skadats. Arbetet är indelat i fyra delar. Första delen är metodik och avgränsningar, andra delen Elliots faking nature argument, tredje Katz restoration as domination argument och fjärde delen avvägning mellan olika naturvärden. (Mångfald kontra skönhet, naturlighet osv)
I del två tar jag upp Elliots argument mot restoration, nämligen att ett områdes länk till historien (tillbaka till dess skapelse) på ett avgörande sätt påverkar dess estetiska värde, viket har moralisk relevans i kraft av att vara ett autonomt estetiskt värde. Här kommer jag fram till att a) Elliot inte lyckas ge några riktigt goda argument för kopplingen mellan naturalness och estetik b) att estetik inte verkar behöva ha anspråk på moralen för att ge oss skäl till ett visst sorts agerande.
Vidare tas Katz autonomi argument upp, att naturliga objekt (dvs. naturen) är ontologiskt och konceptuellt särskilda artefakter (alla ting skapade med syften, intentioner och/eller mål, dvs. mänskliga produkter) och att restoration misslyckas eftersom sådana projekt förvandlar ett naturligt objekt till en artefakt. Även om man bara avser att återställa ett område som redan är onekligen förstört, säg ett stenbrott, kommer försöken att bygga upp en naturmiljö identisk med den som fanns innan att generera ett område där mänskliga intentioner ”byggts in”. Min slutsats här är att Katz, som jag tolkar som ecocentriker, får svårt att försvara sig. En biocentrisk läsning, däremot, av exakt samma argument som de Katz lägger fram blir betydligt lättare även om det inte heller då har framkommit den sortens knock-down argument som jag hade önskat.
Nåja, det var en mycket kort beskrivning av arbetet.
Har idag JO-anmält djurförsöksetiska nämnden Göteborg, där jag sitter, för jäv. Kan inte säga så mycket mer just nu annat än att det ska bli intressant att få JOs svar och att jag har en del planerat med anledning därav. När JO har kommit med sitt svar lägger jag upp den här.
Lyssnade för några dagar sen på filosofiska rummet om vad vi kan göra för att hindra framtida miljökatastrofer. Panelen var delad mellan de som menade att moralen måste kultiveras så att den omfattar alla och de som menade att småskalighet var lösningen. Samtalet tydliggjorde tankar om olika lösningar som förs fram och dessas rimlighet som jag iof haft sedan länge. I detta och kommande inlägg tänkte jag ge min syn på saken. Positionen jag tänker försöka försvara är att det inte finns någon lösning som är både genomförbar och effektfull. Dessa två krav på en godtagbar lösning kräver i sig en del diskussion så detta inlägg ägnar helt åt att förklara vad min tes innebär. (Ska undvika essä-långa inlägg)
Först ska effektfullhet tas itu med. När jag här talar om effektfull menar jag att förslaget, fullt implementerat ska medföra att varje individ maximalt har ett co2 utsläpp förenligt med 2 graders målet och dels ett ekologiskt fotavtryck på max 1,8 hektar/år. I-länderna ligger idag på mellan 12 och 4 hektar, med de fattigaste länderna på så lite som 0,1. Motivet till att utgå från individer beror enbart på att jag är av åsikten att alla miljöåtgärder måste vara rättvisa. Om man istället skulle utgått från länders utsläppskvoter och fotavtryck skulle det ha öppnat för ojämn fördelning inom länderna. Fotavtrycken är viktiga att ha med eftersom dessa inte bara hanterar klimatpåverkan utan resursförbrukning, vilket är av vikt i så många fler besvär.
Vad som menas med genomförbarhet är betydligt krångligare. Hänsyn måste tas dels till mänsklig psykologi, dels institutionella hinder och dels ekologiska krav. Begreppet har dels en smal och en bred definition.
Bred definition; Ett förslag är genomförbart om det både är möjlig att fullt implementera, givet mänsklig psykologi, institutionella hinder Smal definition; Ett förslag är genomförbart bara om det är sannolikt att kunna fullt implementera, givet mänsklig psykologi och institutionella hinder
Jag använder mig av den smalare definitionen. Den förra hade gått, men eftersom )a riskerna där är högre och b) insatserna (biotisk välfärd) oförnuftiga att spela rysk roulette med väljs den bort. Bland de större miljöproblemen återfinns inte bara klimatförändringar, utan även luft- och vatten förorening, minskad biologisk mångfald och artutrotning. Mekanismerna bakom klimatförändringar bör vara så allmänt känt att de inte behövs nämnas utan ett undantag. Däremot ter sig kunskaperna rörande biologisk mångfald och ekologins kretslopp vara skrämmande små. De upplysningar som berörs är de som jag anser vara viktigast i sammanhanget men är på intet sätt uttömmande.
1) Basen för vad allt levande kan konsumera är den biomassa (växter/träd osv) som produceras årligen. För att inte ”tära på kapitalet” kan vare sig människor eller andra djur konsumera mer än vad som skapas i ”ränta” Men detta är precis vad vi har gjort de senaste åren. Se wwf om overshoot day den dag då vi överskrider ”budget”.
2) Det hävdas ofta att det inte gör så mkt om någon grodda eller konstig växt försvinner. Vilken roll spelar de eg för oss? Det vetenskapliga problemet med detta är att ekosystem blir stabila utav mångfald. Ju fler arter desto större möjligheter till anpassning för tillfälliga svängningar, ex. om en population ett år skulle bli ovanligt stor. Ekosystem som är stabila kan själva reparera skada som uppkommit. Detta kallas för renewal och är en av tre element i ekosystemsstabilitet. Dock finns en sorts nedre gräns efter vilken naturen själv inte förmår hantera störningarna, vare sig dessa är antropogena eller inte.
3) I miljösammanhang talas för lite om motsatsen till renewal, lite dramaturgiskt benämnd tipping point. Ex. utsläpp av CO2. Efter 350 ppm finns risken att den metangas som är lagrad i tundran i östra Sibirien läcker ut och orsakar ytterligare skada. Då kan regnskogarna och oceanerna som binder massiva mängder co2 påverkas negativt. Så börjar en negativ feedback loop. Efter 350 ppm finns helt enkelt risken att vi förlorar möjligheten att åtgärda problemet.
4) De olika scenariona för utsläpp av framtida växthusgashalter, beroende på vilka åtgärder som tas, skapar olika tidpunkter för när vi når tipping point. Detta utgör i sig en riskfaktor att ta hänsyn till när man ska välja mellan olika lösningsförslags effekt.
Politiska institutioner, dvs. folkvalda församlingar och verkställande myndigheter visar också en inneboende tröghet att förändra en tidigare policy, även när denna är erkänt negativ. Ta trafikproblematiken i storstäderna. Från politiskt håll medges nu att den sorts bilism som byggts upp under efterkrigsåren inte funkar, vare sig trafiksäkerhetsmässigt, miljömässigt eller ur stadsplanerings perspektiv. Andra lösningar behövs. Men trots flera statliga utredningar har inte mycket skett. Idealet för de flesta är att äga minst en bil/hushåll, som vanligen används även till ex. jobbresor inom staden. Ett tilltalande svar på varför policys svårligen ändras hittas inom statsvetenskapen i teorin om stigberoende. Dels rent tekniskt/ekonomiskt och dels psykologiskt. Ju mer samhällen investerar i en viss policy, eller en viss teknik, desto dyrare att byta. (Gunnar Falkemark skrivit en bra bok som poängterar fenomenet med stigberoende. Klart läsvärd!) Samtidigt vänjs vi vid ett visst beteende, vare sig det är tillgång till bilen, möjligheter till A-kassa eller nått så trivialt som att slippa disken för hand när väl diskmaskinen gjort inträde i vårt hem. Och rent psykologiskt finns många hinder. Bland dessa
Vi tenderar att trivialisera diffusa hotbilder som ligger långt fram i tiden (eller upplevs som icke-närvande)
Budskap som ger ”negativa” associationer når inte fram. Sålunda måste politiken använda en väldigt precis språkdräkt för att få en lyckad kommuniation.
Bekvämlighet är inget som vi gärna ger upp om vi inte anser att vi vinner något annat likvärdigt istället. Detta kan vara materiellt men måste inte vara det.
Så till lösningarna. Dessa kan gå ut på att något av följande. Självfallet kan en och samma person omfatta mer än en av dessa däremot utgör 1-2 samt 3-4 motsatspar och kan inte förenas.
Moralen måste blir större
2 Moralen kan inte bli större, samhällena måste bli småskaliga
3 Ekonomin behöver restruktureras
4 Teknikutveckling och marknadsinitiativ fungerar bäst.
Men nu blir det inte mer för denna gång. Nästa inlägg tar upp förslag 1-2.
Lite läsning: Environmental science-a global concern William och Mary Ann Cunningham McGraw Hill 2007 Makten över klimatet Christian Azar 2010 Prosperity whitout growht Sustaineable development commission 2009 Politik, mobilitet och miljö- om den historiska framväxten av ett ohållbart transportsystem Gunnar Falkemark 2006
www.350.org
Tänkte mest här ge svar på en av de kommentarer som jag fått ang mitt utträde ur mp. Många menar att politik innebär kompromisser. Och visst ligger det något i citat som detta ”A compromise is the art of dividing a cake in such a way that everyone believes he has the biggest piece.” Ludwig Erhard
Problemet som man då måste lösa är hur partipolitik ska utvärderas med avseende på dess ideologi. I politiska system med enpartiregeringar är det ju fullt rimligt att regeringspartiet utvärderas utefter förd politik jämfört med partiets vision. I samarbeten går ju inte detta. Så långt allt väl. Men där kan man ju inte stanna. Något sätt att se hur partier förändras ideologiskt måste det finnas.
En partikollega som ska få förbi anonym sa på ett ungefär så här ”…våra överenkomelser förändrar inte vår ideologiska grund…” Och det är helt riktigt menar jag. Det är inte överenskommelserna med andra partier som är besväret. Det är när den egna politiken förändras som ideologin har skiftat. Samlar vi då ihop att mp har gått ifrån två tidigare miljöpolitiska kärnfrågor; sänkt arbetstid och grön skatteväxling (avslutad efter förra mandatperioden enligt Mikaela Valtersson) ger det faktiskt belägg för en ideologisk skiftning.
Men visst ett sista kryphål finns. Vad är då ”förd politik”? Låt mig ta ett bra exempel. Gharton försökte i SVT debatt argumentera emot Schlaug (utan någon vidare bra grund) och sa där att partiet visst driver tillväxtkritik. Han skrev
”Att miljöpartiet inte skulle inse att ”obegränsad tillväxt i en begränsad värld” är omöjlig, håller jag inte med om. Språkröret Åsa Romson tog upp saken på det seminarium för någon vecka sedan där både jag och Birger medverkade. Den mp-finansierade tankesmedjan Cogito, där jag är ordförande, har haft tillväxtkritik som huvudtema under flera år.”
Så att en tankesmedja som nu ska vara självständig lyfter frågan visar att Mp är tillväxtkritiker? Eller att det någonstans i partiet bildas studiecirklar eller seminarium? Så dumt av mig, själv trodde jag att partiets politik utgjordes av våra officiella ståndpunkter i form av riksdagsmotioner, prioriterade valfrågor och externa debattämnen. Men nu vad jag ju bättre, för teoritiserande babbel kan visst väga upp en ekonomisk politik som syftar till det som Gharton menar att mp inte är för, nämligen tillväxt, eller? Några korta exempel, fortsatt stöd till RUT-avdraget, green new deal och sänkt restaurangmoms (få nya jobb men va tusan några sänkningar behövs väl).
Nä, det rimliga är att partiers ideologiska hemvist baseras på den officiella, faktiskt förda politiken. Och där finner vi kloka ord hos Gandhi
All compromise is based on give and take, but there can be no give and take on fundamentals. Any compromise on mere fundamentals is a surrender. For it is all give and no take.
Den mer rimliga förklaringen till att mp nitiskt vägrar medge någon ideologisk förändring annat än att de ”har mognat” handlar om partiets egenidentitet. Det är djupt förankrat i partiet med en syn på mp som varken höger eller vänster. Den ofta överdriva ställningstagandet som utanför blockpolitiken
Såg precis på Rapports inslag om Republikanska partiets nya guldgosse i valet mot Obama och kom helt osökt att tänka på den vanligt förekommande parrollen ”God loves america”. Det är väl få som skulle neka hoppas jag att att amerikansk kultur och politik är, på gott och ont, helt unik från andra jämförbara västerländska stater. Och som radikalt ekovänster finns det så många saker att ogilla att det är svårt att veta vad man ska börja. Vi kan väl börja med idén om den amerikanska livsstilens överhöghet. (som ju också blir ett bra paraply för många olika problem)
Att USA inte direkt har varit i framkant i klimatfrågan kan knappast förnekas. Under åtta, ur miljösynpunkt viktiga år, hade de en president som helt vägrade att göra något. Som inte ville inse att klimatförändringar är ett problem (och att familjen Bush har gjort sin förmögenhet på oljepengar gör ju den insikten än mindre enkel). På det hela taget reducerades USA internationella miljö ”bidrag” till att sätta käppar i hjulet. Eller som en klimatförhandlare sa (minns tyvärr inte vem) ”If the US is not ready to lead then please get out of the way”
Så försvann Bush tillslut och Obama ersatte. Nog minns de flesta av oss vilken Obama-mania som rådde, inte bara i USA. Svenska politiker höjde hans sätt att föra valkampanj till skyarna och miljöorganisationer fick ett hopp att den inhemska och internationella klimatpolitiken äntligen kunde börja göra det som var well overdue. Så kom den väntade floppen i Köpenhamn och agendan dog.
Nu kanske du tänker, vad har all denna historik med inledningen att göra? Jo, nu finns risken att Rick Perry ultrakonservativ senator från texas blir republikanernas presidentkandidat. Som klimatförnekare med den fanatiska teapartyrörelsen i ryggen skulle Perry som president göra att internationell klimatpolitik hamnar i samma läge som vi var i under Busheran. Då skulle säkerligen det sista lilla unset utav möjlighet att nå ett dugligt klimatavtal inom UNFCC vara borta, och eftersom klimatet är ett fall av point of no return där vi bokstavligen står vid vägs ände, kan Perry innebära den sista dödsstöten för att vända trenden utav ökade CO2 utsläpp.
Det är många saker i världen som man kan tvivla på, även som troende, men detta vet jag säkert. Om Gud fördömer, så fördömer han amerikaner och mer specifikt deras energiintensiva livsstil. Om det finns ett helvete, så hamnar de som agerar mot jordens välmående i den sjunde kretsen. En lämplig plats kan tyckas för de övertygade kristna som underlåtit att följa förvaltarskapstanken och bregspredikans buskap om förlåtelse, ödmjukhet och broderskap.
Kära vänner! Det är med stor sorg som jag finner mig nödgad att skriva detta inlägg. Men idag, 20 augusti efter sex år som medlem i miljöpartiet har jag begärt att omgående få mitt medlemskap avslutat. Skälen här till är många, inga av de sakpolitiska frågor som jag alltid har funnit viktigast att ta tag i är en prioriterad fråga eller ens officiell ståndpunkt längre, inte heller skulle jag kalla Miljöpartiet för ett parti grundat på ekologism utan istället ekomodernistisk pseudoborgerlighet.
Den sista droppen kom i och med språkrörens utspel på DN debatt om frågor där de önskar göra upp med regeringen. Visst säger de att mp ”aldrig blir ett femte alliansparti” och motiverar utspelet på ”ansvarstagande” men den kloke analyserar detta utspel i den längre och djupare kontext. Efter valet har det rödgröna samarbetet upphört, det var ju aldrig något sammanflätade av gräsrötterna utan rent strategiska övervägande som ledde till den rödgröna alliansen till och börja med. Varför skulle inte detta vara en kliv mot ett ännu mer liberalt mp, när medlemsbasen de senaste åren har gått från en härlig grönrödblå röra till bara grönblå? Om regeringen accepterar att förhandla om en green new deal, skulle inte det då kunna öppna dörrar i framtiden?
De senaste åren oanständigt ohämmade flörtar med liberalismen som förts genom Wetterstrand och vidare genom Fridolins ambition om oss som mittenparti, för att inte tala om alla de regeringsbeslut som vi nu har kommit att acceptera lämnar en vedervärdig stank av borgerlighet efter sig som uppenbarligen inte förenas med tidigare uttalad vilja att hålla sig borta från blockpolitiken. Det är ingen egentlig skillnad mellan att kalla sig liberal och att kalla sig borgerlig. Självfallet gjordes dessa tydliga ideologiska flörtar högerut för att fånga missnöjda väljare under FRA och IPRED debatten, men har därefter fortsatt med oförminskad styrka.
Trots att vetenskapen allt mer bekräftar det vi tidigare stod för, att tillväxt inte kan göras hållbar, att kött måste beskattas pga sin miljöpåverkan, att kortare arbetstid är ett ytterligt effektivt sätt att minska resursförslitningen, går vi nu ifrån dessa frågor. En del av förklaringen är att vi nu uppskattar makt på ett helt annat sätt än tidigare. Slagordet ”makt korrumperar” som jag ännu håller fast vid har föga reell påverkan inom mp. Kanske var det alltid oundvikligt att vår maktkritik skulle misslyckas och våra försök att ändra politikens spelregler skulle vändas till försök att följa de samma. Som ett parti med en utpräglad individualism ses inte längre karriärsdrivenhet som något negativt utan som tecken på ambition och kraft. I något sorts påtagen skam över att kallas för bakåtsträvare och vilja att motbevisa dessa kritiker har vi gått på den moderna myten om framsteget, att utveckling per definition är önskvärd och att denna kommer genom mer teknologi och tillväxt.
Jag nekar inte till att det ännu finns folk kvar i partiet som driver denna typ av frågor, men min bedömning är att dessa inte kommer att lyckas få genomslag. Den föra politiken går inte i riktning mot ökad radikalitet utan konformitet och de få som ännu driver dessa frågor står hjälplöst utan inflytande. Att så många vettiga radikaler och framstående intellektuella nu har lämnat partiet bäddar inte för återgång till ekologiskt förnuft och vetenskaplighet. Självfallet driver Mp fortfarande några frågor på ett bra sätt, bland dessa kan nämnas asyl och migration, HBTQ och dyl rättighetsfrågor. Men en av anledningarna till att dessa frågor kan ta ett så stort utrymme i partiet är att de har gett oss en identitet som flertalet partiaktiva kan acceptera som samtidigt inte hotar en kapitalistisk världsekonomi och som därmed inte heller riskerar att orsaka ideologiska revor i partiet.
Ingenting skulle göra mig gladare än att mina framtidscenarion visar sig felaktiga men som länget är nu kan jag inte gentemot mig själv ge mitt moraliskt stöd eller gentemot väljare förklara varför mp är värd deras röst. Lämnar er således med orden; Avveckling är utveckling, gå inte på myten om det modernas förträfflighet och våga i praktiken föra politik för systemförändring!
Bryter ett långt uppehåll med att lägga in lite tidigare publicerade texter (ngt editerade dock). Först ett inlägg som ursprungligen publicerades på newsmill 28 augusti 2010. Minkarnas välfärd kräver ett förkastande av humanismen
Hur kan det komma sig att skandaler inom djurindustrin uppdagas om och om igen? I mars 2008 avslöjade TV4s Kalla fakta användandet av mulsing, en vidrig sedvana där huden på får tas bort runt analen, i den australiensiska fårindustrin. Ramaskri gick i landet och bättring lovades av handeln. Ett år senare var det istället gässen som kom i fokus, även då pga kalla faktas granskning, när det upptäcktes att dun från bland annat polska gäss plockades levande. Även denna gång skulle det ske en bättring, sådant dun skulle inte säljas i Sverige. Men samma höst var det så grisuppfödarna som fick sig en törn, denna gång pga av djurrättsalliansen. Griskadaver som låg kvar i boxarna, halvt uppätna av sina artlikar dämpade svenskarnas lust inför julskinkan. Så kommer vi till det senaste fyndet. Minkar som uppvisar samma kannibalism som grisarna gjorde och andra allvarliga beteendestörningar orsakade av de små och naturvidriga burar de tvingas leva i. Kan alla dessa fel bero på enskilda uppfödare och ren slump? Jag tvekar inte en sekund på att det finns de uppfödare vars uppfödning markeras av respekt för djurens naturliga beteende men alla dessa missförhållanden visar på ett tydligt mönster. Problemet ligger djupare än hos de uppfödare som begår dessa grymheter, det är istället strukturellt och på inga sätt begränsat till producenterna.
Missförhållandena beror istället på föreställning om den mänskliga artens överhöghet. Vår värdering av oss själva som evolutionens juvel leder till värdesystem där det är berättigat att behandla icke-mänskliga djur på ett sätt som aldrig skulle accepteras gentemot människor. Detta brukar gå under benämning antropocentrism och är djurrättsrörelsens huvudsakliga motståndare. Missöden så som minkskandalen är bara en extrem av denna tanke, men i princip är det ingen skillnad på den etik som ger oss dessa skandaler och vardagligt djurförtryck så som konsumtion av kött, dun, läder, päls osv. För vad är skillnaden mellan den plåga som minkarna får utstå för människans fixering vid ”snygga” kläder och det lidandet även den lyckligaste industriuppföda gris upplever för att ge oss vår skinka? Båda lider i onödan, båda förtrycks och plågas endast för att de inte är människor.
Ingen humanism värd namnet kan förenas en god djuretik. En humanism som värnar om djuren väl endast för dess egen skull sätter uppenbarligen inte människor i fokus. Detta är just vad humanismen innebär, en etik som fokuserar på mänskliga intressen och värden. Humanism fungerar däremot väl med djurskydd då vi kan ha egenintresse av att förbättra djurens välfärd i många fall. Ett avvecklande av köttkonsumtion skulle som exempel gynna människor av hälso- och miljöskäl, och psykologiska studier visar på ett visst samband mellan benägenheten till våld mot djur och våld mot människor. Men att vissa sedvanor som innebär djurförtryck fortsätter så som ex. fiskkonsumtion ligger tyvärr i människans intresse. För att all verksamhet som innebär kränkningar av djurs rättigheter ska upphöra måste djurskydd ersättas av djurrätt. Detta klarar inte humanismen av att hantera.
Ett förkastande av humanismen ska dock inte jämställas med försök att undergräva människovärdet eller mänskliga rättigheter. Detta är en av de vanligaste anklagelser som möter de som motsätter sig tron på människans moraliska överordning. Hörnstenen i detta verkar vara ett gammalt hierarkiskt tänkande där en grupps ökade status innebär en annan grupps minskade värde. Att ge djur rätt till liv och ett naturligt sådant därtill är att jämna ut en orättvisa utan att påverka kärnan av befintliga mänskliga rättigheter.
Vissa filosofer, däribland djurrättsrörelsen främste utilitaristiske förespråkare Peter Singer, menar att antropocentristisk humanism kan särskiljas från en humanism som omfattar medkännande med djur (och människor) med avståndstagande från religion och fanatism. Men detta är egentligen inget annat än ett försök att kapa ett begrepp som de flesta människor upplever som positivt och urholka det för sitt eget ändamål. För ett avståndstagande från religion kan lika gärna benämnas som ateism, och medlidande och kamp mot fanatism det är ju bara sunt förnuft. Det är bättre att djurrättsrörelsen öppet förkastar humanismen än att försöka vidga begreppet bortom dess gränser.
Vanvård av djur beror på det orimliga moraliska berättigandet av en strukturell diskriminering av icke-mänskliga varelser. Innan djurskydd ersätts av djurrätt kommer vi se många fler fall av allvarlig vanvård i omfattande skala. Den djurrätt som krävs är icke-humanistisk eftersom djurrättsetik överskrider artgränser och därmed också humanismen.
Så har nu valberedningens förslag till nya språkrör tillkännagets. Medan Fridolin var given var Romson en överraskning. Min spontana reaktion över valberedningens förslag är överväldigade positivt. Kommentaren från riksvalberedningens sammankallande känns lämplig, de är verkligen ”ett vinnarteam” Många hade nog väntats sig Mikaela Valtersson som tronföljare till Wetterstrand, med erfarenhet som ekonomisk-politisk talesperson och gruppledare i riksdagen ligger det nära till hands att avancera till språkrör. En gissning är att, precis som med Mikael Dambergs kandidatur i S, var Valtersson ett kontroversiellt namn i vissa kretsar medan en större del av rörelsen kan sluta upp bakom Romson. Det ska bli spännande att se vilken riktning partiet tar. I en ytterligare slående likhet med S kommer MP behöva tackla ett par framtidsfrågor om vi ska vara fortsatt konkurrenskraftiga och vitala.
Framtidens välfärd, hur ska den organiseras och finansieras?
Det är positivt att partistyrelsen har beslutat om en arbetsgrupp och ett rådslag kring detta, att formulera ett grönt alternativt förhållande till välfärdstjänster är kanske den viktigaste i en tid då högern agerar som Järnladyn på steroider och monterar ner allt vad svensk modell heter. Samtidigt finns problem i hur saker och ting har fungerat, en återställare, som är vanligt i vänsterkretsar, är inte heller det bästa för framtiden. Hetast blir nog diskussionen kring avreglering, privatisering och utförsäljning. Det finns skäl för oss att ompröva delar av vår tidigare politik på friskole- och sjukvårdsområdet. Vårt huvudsyfte med friskolereformen var att gynna alternativa pedagogiker, men flera negativa effekter ses istället. De tre främsta överetablering, vinstdrivande, börsnoterade skolföretag och osaklig marknadsföring (plugga hos oss så får du en Macbook osv) är goda skäl för en ny friskolepolitik.
Miljöpolitiken, hur radikal ska vi vara? Fokus på teknik eller livsstil? Som noterat i tidigare inlägg har MP glidit mot en ekomodernistisk hållning de senaste åren. En omprövning av denna linje kommer att behövas, både då krafter internt så önskar och då den akademiska forskningen ger allt förre legitimitet åt en mer radikal miljöpolitik. Förhoppningsvis kan valet av Fridolin och Romson bidra till detta, (även om Fridolins utspel om MP som mittenparti oroar)
Så är nu Sahlins efterträdare utsedd. Väl värt en kommentar. En bekant till mig inom S beskrev honom som ”bryggkaffe vänster”, stabil traditionell folkrörelsesosse. Och att han till skillnad från Sahlin står till vänster har många poängterat. Men kommer det spela någon roll i vilken politisk inriktning S kommer att välja?
Att han väljer Damberg, som är känd för att vara högersosse, till ekonomisk talesperson tyder ju på att Juholt kommer fokusera mer på att hålla ihop rörelsen än att radikalt förändra politiken. Lite här sitter socialdemokraternas problem. De vill vara ett parti för alla, men eftersom medborgarnas intresse så som de själva uppfattar dem är minst sagt spretiga leder det enbart till intern fragmentering och politik utan någon riktig udd. De stora partiernas tid är över, framtidens levande demokrati är tvärtom pluralistisk. Vad S borde göra är att hitta sin ideologiska nisch och utveckla denna även om de då inte får med alla.
Vad jag verkligen har grubblat över är deras syn på interndemokrati. Östros m.fl. sa till media att huruvida de kandiderade eller inte var något som rörelsen intern skulle hantera, inte via mediautspel. Alltså i skarp kontrast till den öppna process som miljöpartiet har för sina nyval. Vad är då en folkrörelsedemokrati? För mig som grön innebär det till och börja med att kongressen eller dyl. är det högsta beslutande organet, för det andra att själva beslutsprocesserna ska präglas av öppenhet och delaktighet. Vad S gör är att delegera denna makt till valberedningen som fattar beslutet i enighet med distriktsrepresentanterna. Det behöver ju inte vara något egentlig fel med det. Men allt hänger då på hur demokratiskt förankrat valen av distriktsordförande är i respektive område. Om jag inte missminner mig likande en av tv4:s reportrar det hela vid påvevalen. Tyvärr en allt för passande metafor som rimmar lila med folkrörelsedemokrati på 2000-talet.
. 
