Studie om vargpolitik äntligen klar

Det känns bra att kunna presentera uppsatsen ”Preserving wolves at any costs? A Case‐study of Swedish efforts to gain greater legitimacy for wolf policy” som jag jobbat med under nästan ett år nu och som finns att läsa som pdf här. Inom kort kommer jag också lägga upp den som e-bok. För er som är intresserade men inte mäktar med att läsa allt (arbetet blev ganska omfattande på totalt 68 sidor) så kommer en här också kort sammanfattning.

 

Denna uppsats är en explorativ fallstudie över legitimiteten för vargpolitiken och de åtgärder som har införts för att höja legitimiteten mellan 2009-2013. Fallstudien tittar på Värmlands län med hjälp av intervjuer av gräsrotsaktivister från miljörörelsen, jägarkåren och lantbrukare, men också med hjälp av annan data. Kärnpunkten för uppsatsen är att utforska de teman som i sin tur förklarar varför legitimiteten för vargpolitiken förblir låg. Utöver detta studeras också om grundintentionen i den beslutade politiken har implementerats som tänkt.

I teorikapitlet adresseras konceptet policy legitimitet samt samförvaltning. Studien vidareutvecklar en modell som definierar och samtidigt förklarar policy legitimitet som ett tredelat koncept. Samförvaltning å sin sida bryts ner till beståndsdelarna decentralisation, deliberation och policy learning. Decentralisation omkonceptualiseras till dekoncentration när makt flyttas till lägre administrativ enhet och som devolution eller hybridisering när makt överförs till kvasi-offficiella organ bestående av en mångfald av intressen.

I kapitel sex presenteras resultaten. Studien finner att det finns små spår av dekoncentration men däremot inte av devolution vilket borde vara fallet som fattade beslut om samförvaltning hade verkställts korrekt. Någon samförvaltning verkar inte finnas att tala om i Värmland. Vidare tittar studien på intresseorganisations roll i att legitimera vargpolitiken och finner att medlemskap visserligen är ett viktigt sätt för medborgarna att uttrycka sin åsikt men detta innebär inte nödvändigtvis att organisationerna möjliggör vidare deltagande i frågan på så sätt som eftersträvas i samförvaltningsmodellen. Studien finner också att det finns brister i hur information sprids och kommunikation förs. Slutligen tittar studien på vilka legitimitetsbrister som uppvisas hos olika intressenter. Utifrån en teoretisk modell konstaterar studien att det finns problem både med uttryckt samtycke, legal validitet och försvarbarhet i termer av delade åsikter och värderingar men vilken typ av brist och vilka teman som tas upp under dessa skiljer sig åt mellan intervjugrupperna. Slutligen finner studien att det finns flera icke-studerade sociala och samhälleliga aspekter av frågan som är av stor betydelse att belysa i vidare forskning. Utifrån resultaten är det föga förvånande att legitimiteten har förblivit låg och konfliktnivån mycket hög.

 

Publicerat i forskning, politik, varg | Märkt

Den bistra verkligheten för djuren – forskningens prio A

Sedan 2010 har jag suttit som en av miljöpartiets två ledamöter i djurförsöksetiska nämnden i Göteborg.  Nu tänkte jag berätta lite om hur det är att sitta i nämnden utifrån de erfarenheter jag har. Nämndens uppdrag i korthet är att bevilja etiska godkännanden för alla djurförsök som bedrivs inom Västra Götalands och Värmlands län. Sådana godkännanden måste finnas för att försök ska få bedrivas. För mer information se länken innan eller testa jordbruksverkets hemsida. I Göteborg är nämnden delad i två avdelningar och således sitter en miljöpartist i varje. Som min företrädare uttryckte det är det ett ”tungt och otacksamt jobb”. Som miljöpartist har jag en mer kritisk syn på hur och när djurförsök skall bedrivas, allt utifrån en grön djurrättslig ideologi. Men om jag och andra med mig gick in i nämnden med en naiv tro att nämnden skulle diskutera försökens etiska aspekter och väga dessa mot samhällsnyttan (vilket det står i förordningen som styr nämndens arbete att vi ska göra) så var det en föreställning som snart blev brutalt urslagen. Inom nämnden finns det ett utbrett konsensus att alla djurförsök är i princip acceptabla, vilket leder till att nämnden aldrig vägar djurs lidande mot nyttan. Alternativt uttryckt oavsett hur stort lidandet eller kränkningen är anses allmännyttan alltid vara större. Därför finns inget utrymme för etisk diskussion. Själv har jag intagit en mer kritisk hållning och principiellt sagt nej till forskning som kräver djurförsök som kan anses plågsamma och där syftet har varit att bota sjukdomar där individen själv har en angörande roll i sitt insjuknade (te.x. KOL som i princip bara drabbar rökare eller en del fetma studier). Att överhuvudtaget introducera den har typen av diskussionen mötes inledningsvis av hetsiga motangrepp och ibland rena påhopp från forskarhåll. Nu med tiden har det dock lugnat sig eftersom alla redan känner till min hållning. Givetvis ska det sägas att inte allt släpps igenom slentrianmässigt, enligt de  3 R:na så sker det mycket under refinement. Det är vanligt att det sker ändringar i samråd eller som villkor som innebär mindre förbättringar, te.x. med avseende på hur substanser tillförs, hur djuren avlivas, förvaras eller handhas.

Någon möjlighet att egentligen avslå ansökningar finns heller inte. Som den första länken visar avslås knapt 2% av alla ansökningar och i min nämnd har det handlat om en ansökan under 4 år. Inte för att det inte finns skäl att säga nej utan för att nämnden alltid vill gå forskaren till mötes. Det enda medhåll vi kan få är från djurskyddet Sveriges representant som ofta intar samma hållning som mig. Djurens rätt som också är berättigade en plats deltar inte längre på mötena. Självfallet handlar mycket om vilka personer som är invalda, det personliga omdömet spelar en stor roll. Med eventuellt nya personer efter årsskiftet och en delsvis ny lagstiftning på plats sedan förra årsskiftet får se hur utvecklingen tar sig. Dock kan jag konstatera att ännu är vi långt ifrån vackert uppställda politiska mål om att ”fasa ut/minska användandet av djurförsök”

Publicerat i djurförsök, djurrätt, forskning, politik

Det blir bättre – eller i alla fall MP

Det är ingen hemlighet att jag under lång tid har varit aktiv miljöpartist. Det är heller ingen hemlighet att jag lämnade partiet 2010 eftersom jag ansåg att partiet hamnat på vilovägar. Partiet låg då allt för nära borgerlig ekonomisk politik och prioriterade inte tillräckligt vissa av hjärtefrågor (friår och sänkt arbetstid). Besviken lämnade jag ett parti som med tiden hade blivit som en extended family. På gott och ont. De parti aktiva som läser detta tror jag förstår precis vad jag menar. Men självfallet dog inte engagemanget. Jag har fortsatt att hålla ett öga på hur partiet utvecklats under dessa fyra år. Och utvecklingen har varit positiv. Så positiv att jag nu har blivit medlem igen.

Varför denna omsvängning? Det finns flera skäl.

1. Valmanifestet blev bättre än jag vågat tro 2010. Både friår (som var ett helt dött förslag 2010) och sänkt arbetstid finns med. Likaså stop mot vinstuttag i skola och omsorg. Fas 3 ska avskaffas och partiet håller fast vid en obligatorisk allmän arbetslöshetsersättning. Ytterligare ett positivt besked var att grön skatteväxling ska fortsätta.

2. Ny lagutställning. En del av varför partiet i min mening drog iväg på avvägar var personrelaterat. Nu har partiet en ny laguppställning där de värsta personerna är borta. Sant är också att jag 2010 förordade Annika Lillements och Carl Schlyter ist för Fridolin och Romson. Och jag håller fast vid att dessa skulle vara bättre representanter men laguppställningen i sin helhet är bra nog. Ledningens ideologiska övertygelse matchar bättre majoriteten av gräsrötterna än tidigare.

3. Samarbeten. 2010 var det mycket tal om att samarbeta med högern. Som vänstergrön menade jag att det skulle vara att svika våra värderingar (och dessutom vara svårare att få igenom våra frågor). Nu är allt tal om att samarbeta med Alliansen så gott som död.

Helt nöjd är jag inte, det finns fortsatt meningsskiljaktigheter men allt som allt gör utvecklingen att jag nu stolt kan säga: Jag är miljöpartist! igen.

Publicerat i Uncategorized

Vem ska bort?!

Har just bläddrat igenom Naturskyddsföreningens temabok 2011 ”Vem ska bort?” om de svåra valen i naturvården, vilka arter kan vi ”undvara”? Om någon alls det vill säga!? Och rätt vad det var så stötte jag på en liten, till synes oansenlig formulering om storkprojekt som slog mig med häpnad (”de kan hjälpa till att hålla intresset uppe hos den breda allmänhet som glider allt längre in i den biologiska analfabetismens töcken” (egen kursivering)). Ett grundläggande problem för många, ja kanske rent av alla miljöproblem, är att människor idag lever på distans från naturen. Nu menar jag inte bara rent fysiskt/geografiskt utan snarare mentalt och kulturellt.

För många är naturen inte en del av deras upplevelsesfär och då blir det svårt att förstå och värdesätta vad naturen gör för oss. Ett enkelt exempel kan vara vad barn och unga vet om mat (eller för den delen vad vuxna vet om matproduktion). Visa upp en kålrot, kronärtskocka eller haverrot för valfri mellan- eller högstadieklass. Hur många tror du skulle kunna namnge dem? Kan ens du det? Hur kan vi som konsumenter förväntas ta smarta val när vi inte har den blekaste aning om hur vår mat produceras? Det har går igen i andra problem, så som scampi problemet eller det utbredda användandet av farliga kemikalier. Människor vet inte om problemet eftersom de inte har kontakt med naturen, den som ex. har haft för vana att fiska i någon av våra kuststäder kan märka en minskning över tid. Men konsumenten som köper fisken på ICA har inte den möjligheten.

Självfallet är det inte svårförklarligt egentligen att det har blivit så här. Vår kultur har sedan upplysningstiden med filosoferna Descartés och Francis Bacon haft en dualistisk antagonistiskt mentalitet. Vad menar jag med detta? Jo, som västerlänning ser vi en fundamental (och värdemässigt hierarkisk) motsättning mellan natur och kultur, civilisation och naturtillstånd. Se t.ex. mitt tidigare inlägg om djurrätt och humanismen.

Självfallet betyder inte detta att upplevelse/erfarenhet kan ersätta vetenskaplighet för att förstå de komplexa samband som styr tillståndet i ekologin, men den mentala distansen påverkar hur och vad vi värderar i vår omgivning. Vad som ofta saknas i debatten om hållbarhet är de grundläggande attitydförändringar som behövs och hur man kan fostra vad flera forskare, bland dem Anthony Giddens, har kallat ett ekologiskt medborgarskap.

Publicerat i ekologi, filosofi, hållbar utveckling, idéhistoria

Att läka en skadad natur eller, vad jag gjorde hösten 2011

Nu har jag äntligen blivit färdig med min kandidatuppsats och tagit mig för att lägga upp den här. Mitt arbete handlade om huruvida det är filosofiskt möjligt att restaurera ett naturområdes egenvärde efter det att det skadats. Arbetet är indelat i fyra delar. Första delen är metodik och avgränsningar, andra delen Elliots faking nature argument, tredje Katz restoration as domination argument och fjärde delen avvägning mellan olika naturvärden. (Mångfald kontra skönhet, naturlighet osv)

I del två tar jag upp Elliots argument mot restoration, nämligen att ett områdes länk till historien (tillbaka till dess skapelse) på ett avgörande sätt påverkar dess estetiska värde, viket har moralisk relevans i kraft av att vara ett autonomt estetiskt värde. Här kommer jag fram till att a) Elliot inte lyckas ge några riktigt goda argument för kopplingen mellan naturalness och estetik b) att estetik inte verkar behöva ha anspråk på moralen för att ge oss skäl till ett visst sorts agerande.

Vidare tas Katz autonomi argument upp, att naturliga objekt (dvs. naturen) är ontologiskt och konceptuellt särskilda artefakter (alla ting skapade med syften, intentioner och/eller mål, dvs. mänskliga produkter) och att restoration misslyckas eftersom sådana projekt förvandlar ett naturligt objekt till en artefakt. Även om man bara avser att återställa ett område som redan är onekligen förstört, säg ett stenbrott, kommer försöken att bygga upp en naturmiljö identisk med den som fanns innan att generera ett område där mänskliga intentioner ”byggts in”. Min slutsats här är att Katz, som jag tolkar som ecocentriker, får svårt att försvara sig. En biocentrisk läsning, däremot, av exakt samma argument som de Katz lägger fram blir betydligt lättare även om det inte heller då har framkommit den sortens knock-down argument som jag hade önskat.
Nåja, det var en mycket kort beskrivning av arbetet.

För de som önskar förkovra sig finns texten att läsa här. Mycket nöje!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , ,

Djuretiska JO-anmäld igen

Har idag JO-anmält djurförsöksetiska nämnden Göteborg, där jag sitter, för jäv. Kan inte säga så mycket mer just nu annat än att det ska bli intressant att få JOs svar och att jag har en del planerat med anledning därav. När JO har kommit med sitt svar lägger jag upp den här.

Publicerat i Uncategorized | Märkt ,

Redan publicerat 1 -Minkar och humanism

Bryter ett långt uppehåll med att lägga in lite tidigare publicerade texter (ngt editerade dock). Först ett inlägg som ursprungligen publicerades på newsmill 28 augusti 2010.
Minkarnas välfärd kräver ett förkastande av humanismen
Hur kan det komma sig att skandaler inom djurindustrin uppdagas om och om igen? I mars 2008 avslöjade TV4s Kalla fakta användandet av mulsing, en vidrig sedvana där huden på får tas bort runt analen, i den australiensiska fårindustrin. Ramaskri gick i landet och bättring lovades av handeln. Ett år senare var det istället gässen som kom i fokus, även då pga kalla faktas granskning, när det upptäcktes att dun från bland annat polska gäss plockades levande. Även denna gång skulle det ske en bättring, sådant dun skulle inte säljas i Sverige. Men samma höst var det så grisuppfödarna som fick sig en törn, denna gång pga av djurrättsalliansen. Griskadaver som låg kvar i boxarna, halvt uppätna av sina artlikar dämpade svenskarnas lust inför julskinkan. Så kommer vi till det senaste fyndet. Minkar som uppvisar samma kannibalism som grisarna gjorde och andra allvarliga beteendestörningar orsakade av de små och naturvidriga burar de tvingas leva i. Kan alla dessa fel bero på enskilda uppfödare och ren slump? Jag tvekar inte en sekund på att det finns de uppfödare vars uppfödning markeras av respekt för djurens naturliga beteende men alla dessa missförhållanden visar på ett tydligt mönster. Problemet ligger djupare än hos de uppfödare som begår dessa grymheter, det är istället strukturellt och på inga sätt begränsat till producenterna.

Missförhållandena beror istället på föreställning om den mänskliga artens överhöghet. Vår värdering av oss själva som evolutionens juvel leder till värdesystem där det är berättigat att behandla icke-mänskliga djur på ett sätt som aldrig skulle accepteras gentemot människor. Detta brukar gå under benämning antropocentrism och är djurrättsrörelsens huvudsakliga motståndare. Missöden så som minkskandalen är bara en extrem av denna tanke, men i princip är det ingen skillnad på den etik som ger oss dessa skandaler och vardagligt djurförtryck så som konsumtion av kött, dun, läder, päls osv. För vad är skillnaden mellan den plåga som minkarna får utstå för människans fixering vid ”snygga” kläder och det lidandet även den lyckligaste industriuppföda gris upplever för att ge oss vår skinka? Båda lider i onödan, båda förtrycks och plågas endast för att de inte är människor.

Ingen humanism värd namnet kan förenas en god djuretik. En humanism som värnar om djuren väl endast för dess egen skull sätter uppenbarligen inte människor i fokus. Detta är just vad humanismen innebär, en etik som fokuserar på mänskliga intressen och värden. Humanism fungerar däremot väl med djurskydd då vi kan ha egenintresse av att förbättra djurens välfärd i många fall. Ett avvecklande av köttkonsumtion skulle som exempel gynna människor av hälso- och miljöskäl, och psykologiska studier visar på ett visst samband mellan benägenheten till våld mot djur och våld mot människor. Men att vissa sedvanor som innebär djurförtryck fortsätter så som ex. fiskkonsumtion ligger tyvärr i människans intresse. För att all verksamhet som innebär kränkningar av djurs rättigheter ska upphöra måste djurskydd ersättas av djurrätt. Detta klarar inte humanismen av att hantera.

Ett förkastande av humanismen ska dock inte jämställas med försök att undergräva människovärdet eller mänskliga rättigheter. Detta är en av de vanligaste anklagelser som möter de som motsätter sig tron på människans moraliska överordning. Hörnstenen i detta verkar vara ett gammalt hierarkiskt tänkande där en grupps ökade status innebär en annan grupps minskade värde. Att ge djur rätt till liv och ett naturligt sådant därtill är att jämna ut en orättvisa utan att påverka kärnan av befintliga mänskliga rättigheter.

Vissa filosofer, däribland djurrättsrörelsen främste utilitaristiske förespråkare Peter Singer, menar att antropocentristisk humanism kan särskiljas från en humanism som omfattar medkännande med djur (och människor) med avståndstagande från religion och fanatism. Men detta är egentligen inget annat än ett försök att kapa ett begrepp som de flesta människor upplever som positivt och urholka det för sitt eget ändamål. För ett avståndstagande från religion kan lika gärna benämnas som ateism, och medlidande och kamp mot fanatism det är ju bara sunt förnuft. Det är bättre att djurrättsrörelsen öppet förkastar humanismen än att försöka vidga begreppet bortom dess gränser.

Vanvård av djur beror på det orimliga moraliska berättigandet av en strukturell diskriminering av icke-mänskliga varelser. Innan djurskydd ersätts av djurrätt kommer vi se många fler fall av allvarlig vanvård i omfattande skala. Den djurrätt som krävs är icke-humanistisk eftersom djurrättsetik överskrider artgränser och därmed också humanismen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt ,

Om språkrörsval och framtidens gröna utmaningar

Så har nu valberedningens förslag till nya språkrör tillkännagets. Medan Fridolin var given var Romson en överraskning. Min spontana reaktion över valberedningens förslag är överväldigade positivt. Kommentaren från riksvalberedningens sammankallande känns lämplig, de är verkligen ”ett vinnarteam” Många hade nog väntats sig Mikaela Valtersson som tronföljare till Wetterstrand, med erfarenhet som ekonomisk-politisk talesperson och gruppledare i riksdagen ligger det nära till hands att avancera till språkrör. En gissning är att, precis som med Mikael Dambergs kandidatur i S, var Valtersson ett kontroversiellt namn i vissa kretsar medan en större del av rörelsen kan sluta upp bakom Romson. Det ska bli spännande att se vilken riktning partiet tar. I en ytterligare slående likhet med S kommer MP behöva tackla ett par framtidsfrågor om vi ska vara fortsatt konkurrenskraftiga och vitala.

Framtidens välfärd, hur ska den organiseras och finansieras?
Det är positivt att partistyrelsen har beslutat om en arbetsgrupp och ett rådslag kring detta, att formulera ett grönt alternativt förhållande till välfärdstjänster är kanske den viktigaste i en tid då högern agerar som Järnladyn på steroider och monterar ner allt vad svensk modell heter. Samtidigt finns problem i hur saker och ting har fungerat, en återställare, som är vanligt i vänsterkretsar, är inte heller det bästa för framtiden. Hetast blir nog diskussionen kring avreglering, privatisering och utförsäljning. Det finns skäl för oss att ompröva delar av vår tidigare politik på friskole- och sjukvårdsområdet.  Vårt huvudsyfte med friskolereformen var att gynna alternativa pedagogiker, men flera negativa effekter ses istället. De tre främsta överetablering, vinstdrivande, börsnoterade skolföretag och osaklig marknadsföring (plugga hos oss så får du en Macbook osv) är goda skäl för en ny friskolepolitik.

Miljöpolitiken, hur radikal ska vi vara? Fokus på teknik eller livsstil? Som noterat i tidigare inlägg har MP glidit mot en ekomodernistisk hållning de senaste åren. En omprövning av denna linje kommer att behövas, både då krafter internt så önskar och då den akademiska forskningen ger allt förre legitimitet åt en mer radikal miljöpolitik. Förhoppningsvis kan valet av Fridolin och Romson bidra till detta, (även om Fridolins utspel om MP som mittenparti oroar)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Så något positivt!

Så en kort och positiv nyhet, så att inte alla inlägg får en klagande ton😉. Äntligen förbjuds tidelag! Inte en minut försent om ni frågar mig!

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt

Socialdemokraterna i 2000-talet – ideologi och interndemokrati

Så är nu Sahlins efterträdare utsedd. Väl värt en kommentar. En bekant till mig inom S beskrev honom som ”bryggkaffe vänster”, stabil traditionell folkrörelsesosse. Och att han till skillnad från Sahlin står till vänster har många poängterat. Men kommer det spela någon roll i vilken politisk inriktning S kommer att välja?

Att han väljer Damberg, som är känd för att vara högersosse, till ekonomisk talesperson tyder ju på att Juholt kommer fokusera mer på att hålla ihop rörelsen än att radikalt förändra politiken. Lite här sitter socialdemokraternas problem. De vill vara ett parti för alla, men eftersom medborgarnas intresse så som de själva uppfattar dem är minst sagt spretiga leder det enbart till intern fragmentering och politik utan någon riktig udd. De stora partiernas tid är över, framtidens levande demokrati är tvärtom pluralistisk. Vad S borde göra är att hitta sin ideologiska nisch och utveckla denna även om de då inte får med alla.

Vad jag verkligen har grubblat över är deras syn på interndemokrati. Östros m.fl. sa till media att huruvida de kandiderade eller inte var något som rörelsen intern skulle hantera, inte via mediautspel. Alltså i skarp kontrast till den öppna process som miljöpartiet har för sina nyval. Vad är då en folkrörelsedemokrati? För mig som grön innebär det till och börja med att kongressen eller dyl. är det högsta beslutande organet, för det andra att själva beslutsprocesserna ska präglas av öppenhet och delaktighet. Vad S gör är att delegera denna makt till valberedningen som fattar beslutet i enighet med distriktsrepresentanterna. Det behöver ju inte vara något egentlig fel med det. Men allt hänger då på hur demokratiskt förankrat valen av distriktsordförande är i respektive område. Om jag inte missminner mig likande en av tv4:s reportrar det hela vid påvevalen. Tyvärr en allt för passande metafor som rimmar lila med folkrörelsedemokrati på 2000-talet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt ,